Det finns en bok av Anna Kåver som öppnade världen för mig: Social fobi, att känna sig granskad och bortgjord.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag har läst den, jag gråter alltid när jag gör det. Det låter kanske lite patetiskt. Men så är det. I Anna Kåvers bok får jag äntligen ord för mitt liv, för mitt beteende och hur jag hanterar situationer. Jag har alltid trott att jag är lite konstig. Och tja, det är jag ju visserligen. Sociala situationer är svåra för mig och jag hanterar dem annorlunda och ibland inte med den allra bästa smidigheten.
Ta midsommar som exempel. Jag vet inte hur många gånger jag har lyckats smita undan midsommarfirande i sista sekunden. En midsommar, innan jag förstod att jag har social fobi, hade jag blivit inbjuden till en midsommarfest hos en bekant som bodde ute på landet. Jag hade ingen bil men skulle preliminärt ta bussen eller få åka med en vän. En detalj var att jag skulle baka en kaka till festen.
Jag vaknar på förmiddagen, går omkring och känner mig obehaglig till mods utan att kunna sätta fingret på det. Jag bakar kakan, känner fortfarande obehaget i kroppen men jag är så van vid det att jag inte refekterade mer över det. Obehaget är min vän utan att jag kunnat förklara var det kommit ifrån. Det bara finns där.
Jag tittar på busstider och upptäcker att ingen buss går till festen i bra tid. Vad kan man egentligen förvänta sig av regiontrafiken en midsommarafton? Jag hinner inte med den första bussen och med nästa buss anländer jag en timme för sent. Notera att jag tittar upp busstider samma dag, vilket är ett smart drag från min sociala fobiker. Med liten, eller ingen, framförhållning på midsommar kan jag slippa ta bussen till festen. Nu ska jag bara krångla mig ur bilfärden också.
Jag har en dialog per sms med personen som ska köra från staden där vi bor till festen på landet. Och här kommer den konstiga biten, jag minns egentligen inte hur jag lyckades trixa till det, men jag anser i vår kommunikation att hon ska köra alldeles för tidigt för att jag ska hinna hänga med. Jag måste ju göra mig i ordning först... (inget snabbfixande här inte, gör det så komplicerat som möjligt så du slipper följa med). Så jag ser till att skapa en något obehaglig och konstig situation där vi bestämmer att min vän ska köra förbi mig och hämta kakan, men inte mig. Jag ska stanna hemma ensam.
Jag försöker spela att jag tycker det är så synd att jag inte kan komma med - men jag hinner ju inte. Hon försöker möta mig halvvägs, men jag har bestämt mig. Det är ingen idé, jag vill ju inte fördröja henne till festen. Då missar hon ju dansen kring stången och att starta samtidigt som de andra. Jag kan vara rätt övertygande ibland. Min vän kommer förbi mig, hämtar kakan och åker till festen. Hon lämnar mig hemma och jag försäkrar att allt är bra, fast mitt kroppspråk visar att jag mår riktigt dåligt. Att hon blev förvirrad och inte förstod någonting är naturligt.
I stället för att säga som det var, att jag tyckte det var obehagligt att gå på en fest med många personer, där mer än hälften var nya för mig, skapade jag hellre en situation där jag framstod som mer knasig än om jag varit ärlig gentemot min vän. Men jag förstod inte själv varför jag försökte smita undan den där midsommarfesten. Att förklara för värdinnan varför jag inte kom överlät jag åt en annan vän, för att jag inte klarade av att ta den kontakten.
Ibland är det förvånansvärt att mina vänner står ut med mig. Jag har alltid trixat och fixat för att slippa undan för sociala saker och ting. Först tackar jag ja, och i sista sekunden hittar jag på en halvdan ursäkt för att slippa undan för att ångesten blir för stark.
Efter att ha läst Anna Kåvers bok förstår jag mig själv bättre. Jag förstår orsaken till varför jag tycker midsommarfester är jobbiga, och jag förstår varför jag försöker slippa undan dem. Det gör det enklare att leva än att bara vara "extremt komplicerad". Jag är en social fobiker som har ett starkt undvikande beteende för att inte behöva möta ångesten. På så sätt håller jag ångesten i schack. Tror jag.
I dag försöker jag att tacka nej till fester redan i förväg, om jag vet att det kommer att bli för jobbigt med ångesten innan. Då slipper jag krångla mig ur dem. Jag försöker förklara för mina nära vänner varför jag tackar nej, så de ska förstå att det inte har med dem att göra. Fortfarande är det svårt för dem att förstå, för de ser inte en person med social fobi när de ser mig. Men de har börjat förstå hur jobbiga sociala situationer ter sig för mig.
Nu försöker jag lära mig att hantera sociala situationer som midsommar, för jag vill också fira midsommar. Som alla andra. Men jag måste ta det ett litet steg i taget, för att jag inte ska skrämma mig själv allt för mycket.
