Före detta pojkvännens nya fling är mycket mer lyckad, social och populär än jag. Så är det. Både i verkligheten och i mitt huvud. I mitt huvud maler tankarna om hur mycket bättre hon är än mig. Det är ett ständigt tjatandet i mitt eget huvud om hur dålig jag är i jämförelse med henne och hur mycket mer han verkar uppvakta henne, tycka om henne, beundra henne etc. Det blir till slut till automatiska tankar om jag inte medvetet tar fram dem i ljuset och ersätter dem med andra tankar.
Före detta pojkvännen är förälskad i en ny person. Han vill gärna träffa henne och uppvaktar henne mycket. Mer än han uppvaktade mig. Upplever jag från min utomstånde betraktarroll. Före detta pojkvännen och jag har sms:at och pratat i telefon någon gång efter att det tog slut, men inget mer. Vi umgås inte mer. Det är väl ok. Vi är nog egentligen mer vänner än personer som ska vara tillsammans med varandra. Ändå jämför jag mig med henne. Hon är min totala motsats. Hon är social, har många vänner, många killkompisar, hon ser bra ut, hon... ja, hon har allt en man vill ha. I min värld i alla fall. Och i min före dettas värld, inne i mitt huvud i alla fall. Det är tröttsamt att höra mitt eget tjat i huvudet. Det drar ner mig och gör mig ännu mindre. Det gör min sociala fobi än värre. Jag slår på mig själv inombords. Stora blåmärken som etsar sig fast på insidan.
Om han vill ha henne mer än mig - vad gör det? Hur kan jag påverka det?
Inte på något sätt alls.
Alltså försöker jag sluta tänka de där negativa tjatiga tankarna som maler runt runt. Tankarna som sätter henne på en pidestal och mig liggandes i ett lerigt dike, skitful och jättetråkigt trött. Tankarna som skulle trötta ut vem som helst, förutom min sociala fobiker som älskar dem, som älskar att trycka ner sig själv. Som gör sig själv liten och ensam. Rädd och ful. Osocial och misslyckad.
Vill jag vara tillsammans med min före detta? Nej, han dricker alkoholistiskt och det fanns fler saker som ska fungera i ett förhållande där vi inte fungerade ihop. Varför ältar jag och jämför jag mig då med den perfekta nya som han verkar totalälska så mycket?
Ibland ställer jag mig själv bredvid henne i tankarna och ser vem jag själv är, i stället för att se vem hon är och vad jag inte är i jämförelse med henne. Jag ställer oss alltså bredvid varandra, tittar på mig själv och vem jag är. På något sätt lyckas jag se bra saker hos mig, sidor jag vill bevara. Sidor jag inte vill ändra på för att försöka efterlikna henne. Så varje gång hon poppar upp i mitt huvud som en perfekt person som jag jämför mig med, går jag tillbaka till bilden av mig själv. Jag duger som jag är. Jag är lugn och jag är ödmjuk, jag ser andra. Det är några av de sidor som jag vet är till min fördel när jag vinner över mig själv på min sida. För ibland tror jag mer på henne än på mig. Och då förlorar jag mig själv. Varför fokusera på någon annans perfekta sidor och mina egna dåliga sidor när jag kan fokusera på vad jag är bra på, vad jag vilar i för goda känslor, var jag mår bra? Fokusera på mig själv i stället för på någon annan, det låter som en bra idé.
Jag är lugn och ödmjuk. Jag ser andra. Jag börjar där. Och fortsätter se gott i mig själv. Jag ser mig själv. Jag är jag. Och jag är bra precis som jag är.
