Leda ett möte

På sistone har jag inte behövt leda möten, jag har endast suttit med på dem då min arbetsroll varit mindre ledande än tidigare. Jag tycker verkligen om att leda möten och driva dem framåt. Men jag avskyr det samtidigt. Ju mer drivande jag är, desto mer ångest har jag. Både vad gäller nivån på ångesten och hur länge den varar.

I dag hade vi ett möte som jag sammankallat, ett möte som var rätt tekniskt och som jag visste att jag inte skulle ha tillräckligt mycket kunskap för att kunna förstå hela innehållet. Jag var bara sammankallande, men någon måste ändå ta kommandot om mötet inte rör sig framåt. Ju bättre deltagare på mötet, desto mindre behöver man göra, mötet tar sig framåt på ett smidigt sätt ändå. Man behöver bara leda in deltagarna på rätt spår ibland. I dag behövde jag inte göra så mycket, jag inledde mötet och ställde någon enstaka fråga under vägen. Teknikerna ansvarade för det mesta. Men det var så härligt att få ta lite plats, även om det var väldigt lite. Det är över ett halvår sedan sist! Men med platstagandet kommer ångesten.

Redan före mötet har har ångesten funnits där och stegrat sig ju närmare det varit i tid. Duktiga, kunniga människor skulle vara med. Människor som skulle kunna märka hur okunnig jag är, som skulle tänka att jag är korkad för att jag inte förstår allt och för att jag inte kan ställa rätt frågor. Ja, oh ja. Jag måste kunna allt. Andra kan vara ignoranta och okunniga, men jag måste kunna allt för att ha inte ha ångest. Jajamänsan.

En effektiv metod är att låtsas som att jag inte har ångest, bara ignorera den, tänka på annat. Men den egentligt bästa metoden är att faktiskt titta på ångesten, ställa frågor kring den. "Behöver du kunna allt på mötet?" "Spelar det någon roll om du visar att du inte kan något?" Jag har märkt att den bästa ångestdödaren på själva mötet är att lägga mig platt och verbalt yttra att jag är okunnig och att jag ställer dumma frågor. Då kan jag verkligen ställa dumma frågor och de vet att jag förstår att jag inte kan. För tänk om någon skulle tro att jag tror att jag kan något...

Nåväl, mötet gick rätt ok. Duktiga personer som kom fram till det de behövde. Men efteråt kommer ångesten igen. Den glider omkring i kroppen och gör obehag. Från och till. Den funderar om jag duger. Det har gått tio timmar sedan vi avslutade mötet, men jag funderar fortfarande på om de andra på mötet tyckte jag verkade korkad. Vad tänker de om den frågan jag ställde om en server? Den var ju helt uppåt väggarna! Ångesten ifrågasätter mig och talar om för mig att jag inte ska utsätta mig för sådant fler gånger. Nej, det är bäst att jag gömmer mig även i fortsättningen.

Ändå ropar hela min hjärna och person efter utmaningar. Jag vill så gärna gå framåt och dra i saker och ting. Men hela tiden denna ångest. Kanske lite lobotomi hade fungerat?

Facebookångest

Ju mer verbal jag är, ju mer åsikter jag uttrycker, desto större är ångesten. Helst vill jag backa bandet, ta bort allt jag sagt eller skrivit. Jag vill gräva ner mig. Mest är jag rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig. Just nu ångrar jag något jag har skrivit på Facebook. Jag var rätt kategorisk. Nu funderar jag på vad alla mina Facebookvänner tänker om mig, sitter de och fördömer mig för det jag skrev?

Bryr jag mig egentligen om dem? Mitt fobiska jag gör det och ångesten rusar i kroppar. Obehag. Det är nu jag inser att undvika är en bra strategi, den gör att jag slipper ångesten. Så jag dämpar mig, talar bara i extremt trygga sammanhang. Problemet är att inga sammanhang är helt trygga. Just nu önskar jag att jag inte skulle synas, att jag inte gjorde det där inlägget på Facebook. Men eftersom det blev kommenterat kan jag inte ta bort det. Då kanske jag skulle verka mystisk. Jag vet, det är nog inte många som skulle märkt att det försvunnit, men bara tanken att någon skulle göra det.

Jag blir galen på tankarna som styr så mycket för mig. Kan de inte bara försvinna?

Ensamhet

Det jag tycker är jobbigast med social fobi är att jag är så ensam. Jag vill umgås med andra men det är så ångestladdat innan att jag använder min vanligaste metod: undvikande. Alltså är jag väldigt ensam, ofta. Före helgen är den jobbigaste frågan: Vad ska du göra i helgen? Jag skäms över att jag inte har planer och ska vara ensam så jag broderar ut någon liten händelse och glider sakta bort från den verkliga frågan. Att vara ensam är skamfullt, tänk om någon kommer på att jag vill träffa andra men inte har någon att träffa. Att någon kommer på att jag inte är "populär". Jag vet, det låter lite patetiskt men det är väldigt verkligt i mina tankar.

Efter helgen är frågan om vad jag gjorde i helgen ännu värre. Den är svår att komma undan. Men jag väljer igen ett ämne, tex att jag har fotat, och pratar lite runt det så det verkar som att jag bara glömmer att berätta om det andra, jättespännande sociala jag tagit för mig under helgen. Att andra personer inte har varit sociala reflekterar jag inte ens över. De är ju normala! Inte ensam och miserabel som mig. De här tankarna är förknippade med något som kallas automatiska tankar. Alla kan ha dem i viss grad, men i mitt fall är de starka och styr mycket i mitt liv. Att vara medveten om dem har hjälpt mig mycket. Då kan jag ifrågasätta dem: Är det någon som kommer att döma dig för att du varit ensam i helg? Nja, förmodligen inte. Och om de dömer mig, vad händer då? Dör jag? Om de dömer mig, säger det något om mig eller dem?

Ensamheten är jobbig. Inte bara pga helgfrågorna och ångesten förknippad med dem. Ensamheten är jobbig för att jag liksom alla andra är en social varelse som behöver vara samman med andra. Ensamheten gör mig uttråkad, nedstämd och utanför. Ändå undviker jag umgänge och vågar inte fråga om umgänge av rädsla för att få nej. Som social fobiker komplicerar jag till samvaro, fast jag inte vill.

Kan man lobotomera bort social fobi och få bli en normal social varelse?