Ensamhet

Det jag tycker är jobbigast med social fobi är att jag är så ensam. Jag vill umgås med andra men det är så ångestladdat innan att jag använder min vanligaste metod: undvikande. Alltså är jag väldigt ensam, ofta. Före helgen är den jobbigaste frågan: Vad ska du göra i helgen? Jag skäms över att jag inte har planer och ska vara ensam så jag broderar ut någon liten händelse och glider sakta bort från den verkliga frågan. Att vara ensam är skamfullt, tänk om någon kommer på att jag vill träffa andra men inte har någon att träffa. Att någon kommer på att jag inte är "populär". Jag vet, det låter lite patetiskt men det är väldigt verkligt i mina tankar.

Efter helgen är frågan om vad jag gjorde i helgen ännu värre. Den är svår att komma undan. Men jag väljer igen ett ämne, tex att jag har fotat, och pratar lite runt det så det verkar som att jag bara glömmer att berätta om det andra, jättespännande sociala jag tagit för mig under helgen. Att andra personer inte har varit sociala reflekterar jag inte ens över. De är ju normala! Inte ensam och miserabel som mig. De här tankarna är förknippade med något som kallas automatiska tankar. Alla kan ha dem i viss grad, men i mitt fall är de starka och styr mycket i mitt liv. Att vara medveten om dem har hjälpt mig mycket. Då kan jag ifrågasätta dem: Är det någon som kommer att döma dig för att du varit ensam i helg? Nja, förmodligen inte. Och om de dömer mig, vad händer då? Dör jag? Om de dömer mig, säger det något om mig eller dem?

Ensamheten är jobbig. Inte bara pga helgfrågorna och ångesten förknippad med dem. Ensamheten är jobbig för att jag liksom alla andra är en social varelse som behöver vara samman med andra. Ensamheten gör mig uttråkad, nedstämd och utanför. Ändå undviker jag umgänge och vågar inte fråga om umgänge av rädsla för att få nej. Som social fobiker komplicerar jag till samvaro, fast jag inte vill.

Kan man lobotomera bort social fobi och få bli en normal social varelse?