På sistone har jag inte behövt leda möten, jag har endast suttit med på dem då min arbetsroll varit mindre ledande än tidigare. Jag tycker verkligen om att leda möten och driva dem framåt. Men jag avskyr det samtidigt. Ju mer drivande jag är, desto mer ångest har jag. Både vad gäller nivån på ångesten och hur länge den varar.
I dag hade vi ett möte som jag sammankallat, ett möte som var rätt tekniskt och som jag visste att jag inte skulle ha tillräckligt mycket kunskap för att kunna förstå hela innehållet. Jag var bara sammankallande, men någon måste ändå ta kommandot om mötet inte rör sig framåt. Ju bättre deltagare på mötet, desto mindre behöver man göra, mötet tar sig framåt på ett smidigt sätt ändå. Man behöver bara leda in deltagarna på rätt spår ibland. I dag behövde jag inte göra så mycket, jag inledde mötet och ställde någon enstaka fråga under vägen. Teknikerna ansvarade för det mesta. Men det var så härligt att få ta lite plats, även om det var väldigt lite. Det är över ett halvår sedan sist! Men med platstagandet kommer ångesten.
Redan före mötet har har ångesten funnits där och stegrat sig ju närmare det varit i tid. Duktiga, kunniga människor skulle vara med. Människor som skulle kunna märka hur okunnig jag är, som skulle tänka att jag är korkad för att jag inte förstår allt och för att jag inte kan ställa rätt frågor. Ja, oh ja. Jag måste kunna allt. Andra kan vara ignoranta och okunniga, men jag måste kunna allt för att ha inte ha ångest. Jajamänsan.
En effektiv metod är att låtsas som att jag inte har ångest, bara ignorera den, tänka på annat. Men den egentligt bästa metoden är att faktiskt titta på ångesten, ställa frågor kring den. "Behöver du kunna allt på mötet?" "Spelar det någon roll om du visar att du inte kan något?" Jag har märkt att den bästa ångestdödaren på själva mötet är att lägga mig platt och verbalt yttra att jag är okunnig och att jag ställer dumma frågor. Då kan jag verkligen ställa dumma frågor och de vet att jag förstår att jag inte kan. För tänk om någon skulle tro att jag tror att jag kan något...
Nåväl, mötet gick rätt ok. Duktiga personer som kom fram till det de behövde. Men efteråt kommer ångesten igen. Den glider omkring i kroppen och gör obehag. Från och till. Den funderar om jag duger. Det har gått tio timmar sedan vi avslutade mötet, men jag funderar fortfarande på om de andra på mötet tyckte jag verkade korkad. Vad tänker de om den frågan jag ställde om en server? Den var ju helt uppåt väggarna! Ångesten ifrågasätter mig och talar om för mig att jag inte ska utsätta mig för sådant fler gånger. Nej, det är bäst att jag gömmer mig även i fortsättningen.
Ändå ropar hela min hjärna och person efter utmaningar. Jag vill så gärna gå framåt och dra i saker och ting. Men hela tiden denna ångest. Kanske lite lobotomi hade fungerat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar