Den river fortfarande i mig

Den där ångesten är fortfarande min bästa vän. Och min ständiga ovän. Den skapar känslor i mig som till viss grad är helt normala för de flesta människor. Men i andra fall skapar den sår som säger att jag inte gör saker tillräckligt bra, inte tillräckligt perfekt. För perfekt är det enda som duger. I alla fall om jag ska vara i ett socialt sammanhang.

Då undviker jag. Helst undviker jag.

Men nu jobbar jag i ett socialt sammanhang som tvingar mig att ta kontakt med andra, som tvingar mig att stå inför grupper med jämna mellanrum. Under tiden står jag och slår på mig själv inombords. Talar om att jag inte är tillräckligt bra. Dömer mig hårt.

Då skulle jag vilja undvika. Helst undviker jag att finnas i sociala sammanhang.

Det känns tryggast så. Den där inre rösten har börjat komma fram i sammanhang där en av mina kollegor finns med. Jag vill inte att den ska göra det. Jag vill inte att någon ska veta vad som pågår inne i mitt huvud. Vill inte. För det låter inte klokt att hela tiden klanka ner på sig själv. Jag känner mig konstigt som inte kan tycka något är bra med det jag gör. Mina tankar känns maniska när de kommer ut i luften. Och lite så är det. Jag tänker maniskt många negativa tankar om mig själv. Låter dem få fritt spelrum. Jag jobbar inte med dem. Jag glömmer bort de verktyg jag har fått. De som hjälper mig att vara "normal". För normal är väl det alla andra är?

Nä, jag förstår så klart att allt jag gör inte behöver vara perfekt. Att det aldrig kommer att bli perfekt. Jag förstår att det går att nöja sig. Ändå slits jag mellan att vara där jag syns, det som ingår i min roll och att få gömma mig i ett hörn där ingen kan se, för det vore så lätt. Det är ju så roligt i sociala sammanhang samtidigt som det är så jobbigt. För jag låter inte mig själv vara ifred. Jag låter inte mig själv vara nöjd med det jag gör.

Det är dags att plocka fram verktygen igen och försöka använda dem. Annars kommer jag att inta det där hörnet i allt fler delar av livet och det går inte för sig. Då skulle jag inte göra det jag tycker är roligt att göra.

För helst vill jag undvika. Om ångesten fick bestämma skulle jag undvika allt.

Ångest, du är min vän och fiende. På grund av dig vill jag undvika alla sociala sammanhang. Men jag trotsar dig varje dag, många gånger trotsar jag dig varje timme och varje minut. Nu ska jag försöka gå vid din sida och hålla om dig när du river mig som hårdast.